Värme/isolering

Text: Cathrine Bülow. Isolering från köld och värme är en av husets viktigaste uppgift. Ett dåligt isolerat eller tätat hus drar mycket värme och blir därmed en miljöbov. Isolera ditt hus väl och förhindra också att drag och köldbryggor uppstår i konstruktionen. Huset ska byggas vindtätt. Massiva konstruktioner är vindtäta i sig och man behöver bara täta fogarna. I lätta konstruktioner måste man använda tätskikt i väggarna. Använd vindtäta tätskikt i naturliga material, som papp, gips och fuktgenomsläppligt membran, som tillåter viss fuktvandring. Undvik tätskikt av plast. Efter avslutat arbete kan tätheten testas med en tryckprovning.

Välj naturliga isoleringsmaterial som t.ex. skumglas, cellulosa, lin eller hampa. För att testa hur välisolerat huset är och upptäcka köldbryggor, kan man fotografera det med infrarött ljus (termografisk fotografering).

Termisk komfort

Termisk komfort betyder att människan upplever jämvikt med omgivande klimat. Det känns varken för kallt eller varmt, eller för dragigt. För att det ska upplevas behöver ett antal parametrar vara uppfyllda. De är:

  • inte för stora luftrörelser
  • lagom strålning från värmekällor eller kallare ytor mot människan
  • en lufttemperatur som inte är för hög eller låg
  • yttemperaturer på golv och väggar är inte för hög eller låg
  • temperaturskillnaden mellan huvud och knä är inte för stor

Några saker man bör tänka på för att erhålla en behaglig och sund inomhusmiljö är:

  • Att bygga en välisolerad konstruktion i sunda naturliga, material
  • Att bygga in fuktbuffrande och värmemagasinerande material
  • Att använda tätskikt som är helt vindtäta men tillåter viss fuktvandring
  • Att minimera andelen köldbryggor och dåligt isolerade ytor i huset. Testa konstruktionen med värmefotografering och tryckprovning
  • Att se till att få alla springor täta — mellan fönster och vägg, ytterdörr och vägg m.m. Använd drev i naturmaterial som hampa och lin
  • Att välja värme som ger en hög andel strålningsvärme, till exempel  från kakelugn/masugn, från vägg- eller golvvärme.  Läs mer om  strålningsvärme här

Isoleringsförmåga — lambdavärde och U-värde

Ett materials isoleringsförmåga anges i lambdavärde, även kallat värmeledningsförmåga eller värmekonduktivitet. Lambdavärdet anges med den grekiska bokstaven Λ. Ju lägre värmeledningsförmåga, desto bättre isoleringsfunktion. Koppar har Λ-värdet 0,38, medan trä har 0,14 och hampafiber 0,038.

U-värdet, som också kallas för värmegenomgångskoefficient, betecknar isoleringsförmågan i en konstruktion, t.ex. en yttervägg, och anges i W/m2K. Ju lägre U-värdet är, desto bättre isolerar konstruktionen.

Luftiga, porösa material isolerar bra

Tunga, täta material, som exempelvis stål, leder värme snabbt och isolerar dåligt, medan porösa material, som ull, överför sin värme långsamt. Det innebär att material som håller kvar värme länge är bra isoleringsmaterial. Luft leder värme dåligt, vilket innebär att man kan göra fasta ämnen mer isolerande genom att förse dem med många luftporer. För att slippa göra väggar extremt tjocka, arbetar man därför med att göra olika material allt mer porösa och luftfyllda. Exempel på detta är håltegel, porlättbetong och skumglas. På grund av hållfasthetskraven går det dock inte att göra ett material hur poröst som helst om det också ska ha en bärande förmåga. Luftporerna bör inte vara för stora och ska helst var jämnt fördelade i materialet. Vissa ädelgaser, som argon, leder värme ännu sämre än luft, vilket är anledningen till att man fyller energiglasfönster med denna gas.

Fuktiga material isolerar dåligt

Vatten leder däremot värme 25 gånger så snabbt som luft. Därför eftersträvar man så lite fukt som möjligt i isoleringsmaterial. Olika isoleringsmaterial kan dock hantera fukt olika bra. För material med fuktbuffrande förmåga är fukt inte lika fatalt. Läs mer under fukt och mögel.

Lufttäthet, värmekapacitet och konvektion påverkar isoleringsförmågan

Lufttätheten hos naturliga isoleringsmaterial som hampa, lin och cellulosa är hög. Luftporerna är många och små och jämnt fördelade i materialet. Materialet är tätt och har en hög densitet. Täthet och tyngd är bra då luftströmmar (konvektion) förhindras i isoleringen. Lufttätheten gör även att materialet har en hög värmekapacitet. Värmekapaciteten är den energimängd (joule/kg) som behövs för att värma upp materialet. Är värdet högt, har produkten en stor tröghet och därmed en bra ackumuleringsförmåga. Det gäller till exempel timmer och tegelväggar, som har stor massa och är värmemagasinerande och värmetröga. Hus byggda i sådana material håller sig svala på sommaren och varma på vintern. Ju högre värmelagringskapacitet ett material har, desto längre tid tar det för materialet att kylas. För mineralull tar nedkylning 0,6 timmar, för cellulosaisolering 4,6 timmar.

Konvektion, luftrörelser, vill man undvika i isoleringen. Genom luftrörelsen uppstår energiförluster och risk för kondensation. Naturliga isoleringsmaterial har genom sin höga densitet, och sitt låga värde för luftgenomsläpplighet, mycket låg inre konvektion. Mineralull, däremot, har en öppen porstruktur och hög luftgenomsläpplighet. Det innebär att luftrörelserna snabbt ökar värmetransporten genom materialet.

Köldbryggor

En husdel ska i möjligaste mån ha samma u-värde rakt igenom. Metallelement i väggen och dylikt fungerar som så kallade köldbryggor. Det betyder att värme strömmar till dessa material, som har en högre värmeledningsförmåga, och värmeläckor bildas. Andra exempel på värmeläckande ytor är fönster eller betongbjälklag som går rakt igenom en vägg.

Värmeläckor innebär inte bara energiförluster, utan orsakar även fuktskador på grund av att vatten kondenseras i dem. Värmeläckorna ger obehag inomhus i form av konvektion — luftrörelser — vilket upplevs i form av drag och kalla fötter.

Ett exempel är när balkonggolvet gjutits samman med husets betongbjälklag. Stora köldbryggor brukar då uppstå, eftersom det är svårt att termiskt skilja väggar och bjälklag med isolering. Detsamma gäller innerväggar som står i direkt materialkontakt med ytterväggar. Dessa felkonstruktioner var vanliga under sjuttiotalet.

Kalla hörn

Varje hörn på ett hus släpper också ut mycket värme. Skälet är att i ett hörn är den innerväggsyta som tar upp värme mindre än motsvarande yta på ytterväggen som ger värme. Om en möbel eller något annat placeras i vägghörnet och hindrar fri luftcirkulation, finns risk för fuktansamling och mögel. Genom extra isolering går det att minska temperaturskillnaden väsentligt.

Termografiska (infraröda) fotografier kan ge en bild av hur värmeisolerande huset är. Värmeläckorna syns tydligt i en avvikande färg.

Lufttäthet och ångtäthet

Det finns en utbredd missuppfattning om att ett hus behöver ”andas” och vara lite smådragigt för att vara hälsosamt. Det stämmer inte. Ett hus behöver vara helt lufttätt, men däremot inte helt ångtätt. En god lufttäthet är en förutsättning för kontrollerad ventilation och god energihushållning. Om en konstruktion inte har tillräcklig lufttäthet, kommer luft okontrollerat att läcka in och ut genom otätheter. Väggarna, däremot, bör i viss mån vara ånggenomsläpliga/diffussionsöppna, så att så att man inte avskärmar konstruktionens fuktbuffrande förmåga. Tätskikt ska därför tillåta viss fuktvandring. I flerskiktskonstruktioner uppnås det genom användning av hygroskopiska tätskikt. Det är dock viktigt att ånggenomgångsmotståndet är större på väggens insida än utsida. Det ska vara lättare för fukt att komma ut ur konstruktionen än att komma in i den. Det är också bra att bygga in fuktbuffrande material och inredning i byggnaden som släpper igenom och klarar av att härbärgera en viss mängd fukt.

Lufttäthet

Dragspringor i ett hus fungerar på samma sätt som värmeläckor. Speciellt flerskiktskonstruktioner är känsliga för luftläckor. Även ett drag så svagt att det inte märks försämrar väggens värmeisolerande funktion. Det ger också upphov till samma fuktproblem som vanliga värmeläckor. För murade hus och betonghus garanterar en väl utförd putsning en god lufttäthet för väggarna. Lerputsning är för övrigt ett utmärkt sätt att även få ett timmerhus vindtätt. De värsta luftläckorna för murade hus är vid taket. I trähus kan luftläckorna finnas överallt, så här gäller det att var extra noga. Man kan testa hur vindtätt huset är med hjälp av tryckprovning. För regelverkskonstruktioner gäller att såväl den inre som den yttre luftspärren måste vara tät.

Lufttätt men hygroskopiskt  är bäst

I det ekologiska byggandet används företrädesvis vindtäta, men hygroskopiska, tätskikt, som tillåter en viss fuktvandring. Dessa dukar uppfyller kraven på en säker lufttätning av konstruktionens insida. En vindtät duk är precis lika lufttät som plastfolie. Skillnaden är att den är diffusionsöppen och därmed tillåter en viss fuktvandring. Tätningsmaterialet blir därmed inte en total fuktspärr utan en fuktbroms.

Den bästa ekologiska tätskiktslösningen är impregnerat träfiberpapper eller papp. Den näst bästa lösningen är en polyetenplastfolie med fina porer, som tillåter en viss fuktvandring. Tänk på  att konstruktionens inre del skall ha större diffusionsmotstånd än den yttre, så att en fukttransport utåt är möjlig.

Täta noggrant

Framför allt när det gäller trähus är det svårt att åstadkomma en total lufttäthet. Och det blir omöjligt ifall det lufttäta skiktet är genombrutet för ventilationstrummor, elledningar, vattenrör m.m. på många ställen. Fäst istället alla ledningar på en inre väggyta och isolera sedan väggen. Då får man också en bättre ljudisolering. Där genombrott är absolut nödvändiga, som vid skorstenar m.m., måste man vara ytterst noga med tätningen. Vid tätningsarbetet måste man se till att tätskikten överlappar varandra. Vindtäta skikt ska läggas omlott och klämmas fast. Tejp är olämplig eftersom den endast behåller sin klistrande verkan en kort tid. Tänk speciellt på att få övergångarna mellan mur och isolering, eller anslutning mellan trägavel och tak, täta. Till exempel går det att fästa folie- eller pappkanterna i putsbruk. Använd miljövänliga tätningslister runt fönster och andra möten i väggen, som till exempel drev av lin eller hampa. Avstå från giftigt polyuretanskum och fogmassa.

Svaga punkter där man ska extra akt på tätningen:

  • Ytterväggens anslutning till golvet
  • Fönsterkarmens anslutning till väggen
  • Mellan fönsterbåge och karm
  • Vid takfoten
  • Där innerväggar ansluter mot ytterväggen
  • Vid rörgenomföringar
  • Vid eldosor i yttervägg

Med hjälp av en värmekamera och lufttäthetskontroll kan man efter utfört arbete säkerställa att huset är helt tätt.

Dragtest — tryckprovning

När isoleringsarbetet är klart, går det att tryckprova huset för att se om det har blivit helt vindtätt genom ett så kallat blowerdoor-test. En stor fläkt ställs då vid en öppnad dörr med tätning mot dörrposterna, samtidigt som lufttrycket mäts inne i huset. När fläkten suger ur luft ska undertyck uppstå. Om detta är för litet, innebär det att det finns luftläckor.