Halmhus

Halm som byggmaterial

Halm är döda stjälkar från sädesslag, såsom vete, havre, råg och korn. Halmen beståndsdelar är cellulosa, pentosaner, lignin och vax, alltså i stort sett samma som hos trä. Varje höst ligger det en stor mänga halm på våra åkrar, varav endast en liten del tillvaratas. Halmen är ett naturligt byggmaterial som kan skördas lokalt och utan problem återföras till jorden om 50 eller 100 år.  Halm har en god isoleringsförmåga. Byggandet är dock ganska arbetsintensivt, så det passar bra om man kan ordna en kurs eller bjuda in vänner och bekanta när man bygger. Det är ganska lätt och dessutom roligt att bygga med halm, alla kan vara med från barn till gamla.

Halmhusets egenskaper

Halmhus får en jämn luftfuktighet och husen är mer brandsäkra än konventionella trähus, eftersom halmväggen täcks av ett lager obrännbart puts och tack vare att halmen i sig isolerar så bra, att värmen inte tränger igenom materialet förrän efter två till fyra timmar. En väl byggd halmvägg är också mycket hållbar. I USA står många av de hus som nybyggarna reste för över 100 år sedan kvar.

I norska Vestby blev ett halmhus, uppfört 1993, utnämnt till Norges miljöhus. Det hade också en rad andra ekologiska inslag, som solenergi, byggmaterial av lera, ekologisk avloppsbehandling, biologiska toaletter m.m.

 Halmbyggande traditionellt

Halmen har använts som byggmaterial i olika kulturer genom tiderna. I Danmark har man t.ex. hittat över 2 000 år gamla halm- och stråtak. Det har också förekommit tillverkning av isoler- och byggskivor av halm. Tekniken att bygga hus av halmbalar utvecklades i USA i samband med att balpressen introducerades under andra halvan av 1800-talet. Nybyggarna på de trädlösa nordamerikanska slätterna var sannolikt de som först fick iden att stapla balar av präriegräs till hus. På 1940-talet dog denna tradition ut för att sedan återupptäckas på 1980-talet. Då byggdes de första “nya” halmbalshusen i New Mexico. Idén spreds sedan vidare på den amerikanska kontinenten och så småningom till Europa. I Norge, Danmark och i Sverige (främst i Bohuslän) har sedan dess ett antal halmhus uppförts.

Byggmetoder

På senare år har prefbricerade väggelement med löshalm,  som tillverkas på fabrik, rationaliserat halmhusbyggandet och vinner nu allt mer terräng.  Traditionellt konstrueras halmhus med halmbalar på två olika sätt, med  Nebraskametoden och infillmetoden. Nedbraskametoden innebär att halmbalarna är såväl isolerande som bärande. I infillmetoden finns en bärande stomme, oftast av trä. Halmbalarna fungerar då endast som isolering.

Prefabväggar i halm

Numera finns fabrikstillverkade väggelement av träreglar fyllda med lös, hårt packad halm som underlättar mycket för den som vill bygga i halm.  Elementen tillverkas bland annat i Baltstaterna, där man har en lång och obruten tradition av att bygga med halm och lera. Varje element är runt 40 cm tjockt och fyllt med pressad halm. Visserligen blir de här halmhusen inte lokalt producerade som om halmen på grannens åker används, men det är fortfarande ett mycket miljöanpassat byggsätt. Elementen underlättar ett rationellt och snabbt byggande med halm och det kan även vara lättare att få bygglov eftersom halmkonstruktionerna är standardiserade. En annan fördel är halmen kan packas betydligt hårdare med maskin, än vad som är möjligt för hand och att man slipper det tidsödande arbetet med att täta gliporna mellan balarna i väggen för hand.

Infillmetoden

Man konstruerar en bärande regelstomme, vanligen av trä, men stål förekommer också. Stommen fylls sedan med halmbalar. Reglarnas c/c-avstånd anpassas efter halmbalarnas längd för att det skall gå lätt och snabbt att bygga. Balarna är vanligen infästa i grunden samt inbördes hopfästade och fastbundna i reglarna.

För att putsen inte skall spricka i skarvarna mellan halm och trä, är det lämpligt att sy med juteväv över varje regel. Dörrar och fönster infästes i den bärande trästommen som i ett vanligt trähus.

Infillmetoden har flera fördelar jämfört med Nebraskametoden. En friare planlösning och fler våningar möjliggörs. Konstruktionen klarar också större spännvidder och tyngre laster samt fler fönster och dörröppningar. Slutligen putsas huset med en kalk- eller lerputs. Putsen är oumbärlig för att få konstruktionen tät, musfri och brandsäker. Även om man vill klä in sitt hus med en träpanel (vilket kan vara bra på en väderutsatt fasad), måste den alltså alltid putsas först.

Nebraskametoden

Här staplas halmbalar på ett fundament. De “muras” sedan i förband och binds samman med långa trädymlingar, till en bärande halmbalsstomme. Det är viktigt att halmbalarna är mycket hårt packade.

Högst upp läggs en kraftig stock/balk som bär taket och fördelar vikten över väggen. Efter en dryg månad har halmväggen satt sig cirka 10 %. För att påskynda sättningen och få stabilitet under byggnationen bör väggarna förspännas. Detta kan man göra genom att komprimera väggarna med hjälp av en spännanordning. En bärande halmstomme kan inte vara mer än 7 balar hög och max 5 meter lång i en rät linje. Runt dörrar och fönster byggs en ram av trä. Halmbalarna klipps omkring ramen. Ovanpå fönster och dörrarna läggs löshalm som hålls på plats med hjälp av juteväv. När väggarna satt sig kan fönster och dörrar slutligen monteras in och den sista putsningen görs. Därvid låses den yttersta ramen. Innan väggen putsas måste väggen ha satt sig ordentligt. Väggen ska också klippas jämn med en häcksax eller motorsåg.

Halmhuset behöver hatt och stövlar – fukten dess värsta fiende

Man brukar säga att det är extra viktigt med hatt och stövlar när man bygger halmbalshus. För att skydda väggen mot väta bör man ha ett större takutsprång än normalt. Om byggnaden är mycket väderutsatt putsas väggen lämpligen med kalkputs, som klarar fukt bättre än lerputs. Man kan också brädslå exponerade fasader.

Stövlarna är husets grund. Den ska konstrueras så att inte fukt kan krypa upp i väggen eller regnvatten skvätta upp från marken. Under bygget är det viktigt att skydda halmen mot regn så att man inte får in fukt som kan skada halmen. Halmbalarna som används skall vara torra och hårt pressade. Man bör helst förvara balarna ett år innan de används, då det är mycket problematiskt om fukt kommer in i väggen. Hela konstruktionen kan då förstöras. Under den långa torktiden bryts också halmens vaxskikt ned, vilket gör att putsen får bättre fäste på halmen.

Det är en stor fördel om man kan få bonden att hårdpressa halmbalarna så att de väger runt 20 kg i stället för normala 12. En välpressad bal är stabilare att bygga med, den sjunker inte ihop så mycket och är dessutom betydligt lättare att putsa på.

Källor:

• Telefonsamtal och mejl med Ulf Henningsson ler- och halmbyggare på Ekoulf
• Böcker
• Snell Clarke, Callahan Tim Building Green, LARK Sterling Publishing Co 2009
• Sten Bill, Bainbridge David mfl. The Straw Bale Hause, Chelsea Green publishing Company 1994
• Furby Marcus & Malm Rickard, Halmhus — en byggteknisk evaluering, Examensarbete, Institutionen för byggteknik, Chalmers Lindholmen University 2000
• Magwood Chris Essential Prefab Straw Bale Construction, The Complete Step-by-Step Guide, New Society Publishers 2016.
• Internet:
• http://builderswithoutborders.org/index.htm
• http://www.ecococon.lt/
• http://www.halmhus.no