Byggnadshistoria-ur ekoperspektiv

Gamla hus byggnadsvårdText och bild: Cathrine Bülow. Traditionellt byggande baserades på gamla lärdomar om vad som fungerade och inte. Naturliga och lokalt producerade material användes. Det mesta kan beskrivas som eko även om isoleringen ofta var bristfällig med dagens mått mätt.

Efter andra världskriget övergavs det traditionella hantverksmässiga byggandet successivt för fabriksproducerade massprodukter, ofta i oprövade och syntetiska material. Plastanvändningen exploderade. Nya konstruktionsmetoder lanserades. I kölvattnet av detta följde sjukahus-problem och arbetsmiljöskandaler, förknippade med till exempel asbest, radon, flytspackel och mögel. Idag vänder många tillbaka blicken mot det traditionella byggandet.  Mycket kunskap om naturnära och hållbart byggande kan hämtas från byggnadsvården.

Traditionellt byggande

Fram till 1940-talet användes huvudsakligen traditionella byggmetoder och material. Erfarenhet gav lärdomar, exempelvis att taken behövde ha en viss lutning för att det inte skulle bli problem med fukt och att kärnvirke lämpade sig bäst för fönsterkarmar.

Den som byggde visste vilka träslag som passade för olika konstruktioner. Till exempel är al och lärk bra för fuktutsatta ställen, och virket ska helst fällas på vintern om det ska skydda mot skadeinsekter. Kunskaperna var allmänt spridda, och folk byggde till stor del sina egna hus.

På den svenska landsbygden dominerade trähusbyggandet, förutom i söder där korsvirkeshus och tegelhus var vanliga. I städerna var husen ofta murade. Efter att hela stadskärnor med trähus hade brunnit ner förbjöds träbyggnationer i många svenska städer.

Husen placerades omsorgsfullt i landskapet för att hålla energiförlusterna nere och för att få ett behagligt mikroklimat runt huset. Byggmaterialen var till största delen naturliga och lokalt producerande. Virke kom från närliggande skogar, taktegelpannor från tegelbruk i trakten, fönster från lokala glasmästerier. Husen målades med traditionella färgtyper såsom slam- och linoljefärger.

Det byggmaterial som användes skulle vi i dag skulle betrakta som ekologiska med några få undantag, som till exempel giftiga färgpigment och blyinfattade fönster. Materialen var naturliga och sunda för människor och miljö. De kunde utan problem återföras till naturen. Som nämnts var det dock sämre ställt med energieffektiviteten.

Husen var ofta dragiga eftersom de var dåligt isolerade. Sammanfattningsvis finns dock mycket kunskaper att hämta från det traditionella byggandet om hur man bygger naturligt och kretsloppsanpassat. Byggnadsvård och ekologiskt byggande sammanfaller till stor del.

Efterkrigsbyggandet

Funktionalismens rena linjer och avskalade arkitektoniska stil gjorde sitt intåg redan på 1920-talet. Byggmaterialen var dock till största delen fortfarande de traditionella, det vill säga naturliga och lokalproducerade.

Efter kriget skedde en drastisk förändring. Funktionalismens idéer om rationalitet och effektivisering slog riktigt igenom under den ekonomiska boom som följde. Industrin gick på högvarv och man uppfann ständigt nya produkter som salufördes som revolutionerande.  Ut med det gamla och in med det nya, löd tidens melodi.  Traditionella, hantverksmässiga metoder och lokala material övergavs nu till förmån för massproducerade fabriksprodukter, syntetmaterial och nya byggmetoder.

Platta tak blev på modet. Ornament, krusiduller och utsmyckningar ersattes med ett minimalisikt formspråk. Gamla spegeldörrar spikades igen med masonit som ansågs mer hygieniskt och lättstädat. Gamla trägolv täcktes över av plastmattor, köksbänkarna av perstorpsplattor och trähusen med eternitplattor.

Speciellt vanlig blev eterniten i södra och västra Sverige. På västkusten slets husfasaderna lätt ned på grund av den saltbemängda luften. Eterniten påstods motstå de salta vindarna bättre än andra fasadmaterial, och många hus kläddes därför med det nya fasadmaterialet. Det kallades även ”torparkex” på grund av sin fyrkantighet och att det trots allt ansågs som ett fattigmansmaterial med sitt föga estetiska utseende.

I Sveriges största eternitfabrik i Lomma gick produktionen på högvarv. Eterniten tillverkades i många olika färger och former, utöver fasadplattor även som korrugerade takskivor med mera.  Takskivorna blev speciellt vanliga på ladugårdar och fabrikslokaler.

Asbest ingick även i en rad andra byggprodukter som till exempel plastgolv, rör- och pannisolering. Stora mängder av de farliga fibrerna byggdes under några decennier in i den svenska byggnadsparken. Läs mer under Sjuka hus, asbest.

Andra farliga byggmaterial som invaderade marknaden var radioaktiv blå lättbetong (som börjat framställas redan på 20-talet), miljö- och hälsofarliga träskyddsmedel, plaster, färger, fogmassor med mera.

Miljonprogramsbyggandet

Byggnationerna under 1960- och 1970-talet var oftast storskaliga och monotona. De äldre villa- och innerstäderna var brokiga, men ändå väl sammanhållna, i sin mix av olika hus. De ersattes nu av enformiga rader av radhus eller höghus.

I stället för att utvidga städerna uppförde man ett stort antal förorter. Sovstäderna var ofta belägna i periferin, där sammanhanget mellan arbete, service och boende saknades. Det blev därför svårt för de boende att känna någon trivsel. Många av dessa områden kom snabbt att få problem med droger och kriminalitet. 

Miljonprogrammet innebar att en stor mängd bostäder skulle byggas så billigt och rationellt som möjligt. Områdena blev monotona och husen tillverkades av en stor mängd lågvärdiga och syntetiska byggmaterial. De belastades med många byggifter såsom PCB-fogar mellan betongelement, asbesthaltiga byggvaror, PVC-golv med mera. Läs mer under PCB, PVC.

Nybyggena i innerstäderna skedde under denna epok till stor del på bekostnad av att historiska stadskärnor revs. De ersattes med de klassiska betongkomplexen, som många av oss känner igen från de flesta svenska städer, ett kommunalhus, ett Domushus och ett stort parkeringshus.

Ofta blev ingreppen betydligt mer omfattande än så och trots att Sverige har klarat sig undan kriget så har vi förlorat fler gamla hus än många krigsdrabbade länder i Europa gjort.

Den utspridda bebyggelsen med ytterområden och förorter krävde fler och fler biltransporter. Runt städerna skapades enorma, oftast starkt överdimensionerade, trafikapparater med motorvägar, av- och påfarter, stora parkeringsplatser och så vidare. Städerna planerades i olika zoner, en för boende, en för handel, en för arbete, kontor och industrier. Denna typ av stadsplanering pågår dessvärre fortfarande, och det förklarar till stor del det moderna samhällets omfattande bilberoende.

Byggskandaler

Asbestskandalen

En rad skandaler uppstod på grund av de oförsiktigt lanserade nya byggmaterialen. Mest känd är förstås asbestskandalen. En rad asbestarbetare blev sjuka och dog så småningom. På 1970-talet fick eternitfabriken i Lomma stänga. När man väl insett vilken stor hälsofara asbesten utgjorde hade den redan byggts in i en stor del av det svenska byggnadsbeståndet.

Sviterna av detta lever vi fortfarande med. Än i dag utsätts många byggnadsarbetare och privatpersoner för de farliga fibrerna vid rivning och renovering. Redan i slutet av 1800-talet kom för övrigt läkarrapporter om asbestens skadeverkningar. Tragiskt nog hörsammades de inte vilket hade kunnat hindra mycket lidande och elände. Läs mer under sjuka hus, asbest.

PCB är en giftig klorförening som också den användes  i den stora satsningen på bostadsproduktion under 1960-70talet (ämnet tillsattes som mjukgörare i de fogmassor som var till för att täta och ta upp rörelser i fasader av betongelement.

Mögel och sjuka hus

En mängd hus som byggts billigt och dåligt drabbades av mögel. Anledningen var felaktiga konstruktioner eller brådska i byggprocessen. Materielen hade inte hunnit torka ut ordentligt eller väderskyddats  under bygget. Förr byggdes ju husen enbart under sommarhalvåret just av detta skäl.

Dåligt uttorkade material ökade också avdunstningarna från olika byggkemikalier. På ett fuktigt betonggolv kan till exempel plastmattor och mattklister lösas upp och öka emissionen av mjukgörare och andra kemikalier.

Byggkemikalier, ofta i kombination med dåligt skötta ventilationsanläggningar, ledde till att begreppet Sick Building Syndrome uppstod. Vid en luftanalys av ett vanligt 1980-talshus hittade man över 200 olika kemiska ämnen i luften. Det var ämnen som härrörde från syntetiska limmer, lacker, färger, fogmassor, plastgolv, inredningar med mera.

Speciellt omdiskuterad blev den cancer- och allergiframkallande formaldehyden, som finns i spånplattor men även en rad andra produkter. Mjukgörare, flamskyddsmedel med mera är andra exempel på hälsoskadliga byggkemikalier.

På kontor, skolor, sjukhus och i andra offentliga lokaler blev problemen oftast störst när storskaliga ventilationsanläggningar effektivt kunde sprida virus, pollen, damm, bakterier och fibrer ut i lokalerna. Detta tillsammans med de kemikaliebelastade byggmaterialen gjorde att brukarna drabbades av huvudvärk, illamående, utslag, rinnande ögon med mera.

Under 1980-talet kom också flytspackelskandalen. Återigen var den fuktiga betongen en bov i dramat. Fukten gjorde att kaseinhaltigt flytspackel började lösas upp och emittera. Hela bostadsområden fick saneras och byggas om till stora kostnader.  Över huvud taget kan man konstatera att notan för det dåliga och giftbemängda byggandet, som vi nu hållit på med i några decennier, är mycket hög, både i pengar och mänskligt lidande räknat. Läs mer under sjuka hus, allmänt.

Hur kunde det ske?

Det är i dag svårt att förstå hur de gedigna och naturliga materialen kunde överges för sådant som vi numera betraktar som skräpmaterial. Men under en period ansågs såväl den traditionella estetiken som materialen som förlegade och omoderna.

En massiv marknadsföring från den nya framväxande byggmaterialindustrin gjorde också sitt bästa för att koppla ihop bilden av de traditionella materialen med fattigdom, elände, smuts och misär. De nya materialen lanserades som underhållfria. Nu skulle man komma bort från gamla dagars slit. Eterniten framhölls till exempel som ett evighetsmaterial, trots att plattorna i själva verket är spröda och lätt går sönder och då inte är lagningsbara. Detsamma gäller plastgolv. Har det väl uppstått hål och repor är det omöjligt att laga medan ett trägolv kan slipas om och få en ny fin yta. Ja, faktum är de flesta material som saluförs som underhållsfria än i våra dagar, till exempel laminatgolv, istället borde kallas underhållsomöjliga. De sliter hårt på vår miljö och är en betydande del av vårt resursslösande samhälle med ständigt växande sopberg.

Nuläget

Tiderna förändras och i dag är det inte många som förknippar plastgolv och andra syntetiska material med hög standard. Många nyblivna villaägare och lägenhetsinnehavare har offrat en hel del blod, svett och tårar på att avlägsna mindervärdiga byggmaterial från sina hus eller lägenheter, att under lager av plast och heltäckningsmattor hitta det gamla trägolvet och plocka fram den gamla spegeldörren.

Oftast begränsar sig bortplockandet av syntetmaterial dock till sådant som stör estetiskt. Man vill hellre ha trä- än plastgolv för att det är vackrare men tänker inte på att limmer, färger och fogmassor innehåller ohälsosamma byggkemikalier, som också behöver ersättas av naturliga lösningar om man ska få ett boende, som inte bara är vackert utan också sunt.

Delar av byggmaterialindustrin gör fortfarande sitt bästa för att locka på oss onödiga och osunda byggmaterial. Lagstiftningen är slapp och tillåter en mängd byggifter att finnas på marknaden samtidigt som existerande miljömärkningar släpper igenom ytterst tveksamma produkter.

Det är i dag upp till konsumenten att välja miljöriktiga och hälsosamma material, vilket kräver kunskap, intresse och ofta extra ansträngningar. Många inspireras dock av byggnadsvård, även i nybyggnationer, och miljöprofilerade materialalternativ börjar dyka upp. Än är det dock en lång väg kvar tills det miljöanpassade byggandet har en självklar och än mindre en dominerande roll på marknaden, vilket är ett måste om vi ska få bukt med alla de miljö- och hälsoproblem som byggbranschen idag genererar.