Tak

Text och foto: Cathrine Bülow. Bra miljöval är naturmaterial som trätak, gräs/sedumtak, skiffer- vass, och tegeltak. Betongpannor och fibercement är acceptabelt. Dessa material kräver mindre energi vid framställningen än tegel men de är inte lika hållbara och innehåller dessutom miljöproblematisk cement.

Plåttak kräver mycket energi vid framställningen och är därför ett sämre miljöval, i synnerhet om de är försedda med ett miljöskadligt PVC-skikt.

Sidindex

Tegeltak: Traditionellt dominerar tegeltaken i många europeiska länder medan det i skogsrika takter även varit vanligt med spån- och brädtak. I kusterna runt Nord- och Östersjön var vasstak vanliga.

Tegelpannans enda nackdel är en hög energiåtgång vid framställningen. Annas är det ett utmärkt, långlivat och estetiskt tilltalande byggnadsmaterial. De kan utsättas för rörelser och sättningar av takstolen utan att det uppstår spänningar. De är fuktreglerande och såväl återanvändning som deponering av tegelpannor är miljömässigt oproblematiskt. De finns ett enormt utbud av olika tegelpannor med olika form, storlek och färg samt en-, två- eller flerkupiga varianter. Vid återanvändning av tegelpannor från olika tak får man därför räkna med ett visst pusslande för att få ihop taket. Det är viktigt att märka pannorna ordentligt vid nedplockning.

 

Betongpannan är en betydligt senare innovation som inte är lika estetiskt tilltalande som takteglet. Den är klumpigare till formen, har sämre hållbarhet men kräver lägre temperatur vid framställning än teglet. Andelen  miljöproblematisk cement uppgår till ca 20 %.

Trätak kan bestå av bräder (vilket traditionellt varit vanligt i Norge och Ryssland) eller av kluvna träspån. Brädtaken är mer hållbara än spåntaken som behöver läggas oftare. Ur ekologisk synvinkel är trätak ett utmärkt materialval. Tänk dock på att taken behöver läggas med en ganska brant lutning för att regn- och smältvatten ska rinna av snabbt nog för att inte skada träet.

Vass- strå- och halmtak  är troligtvis den äldsta typen av takbeläggning. Materialet är helt naturligt, klimatsmart och ekologiskt obetänkligt. Det används över hela världen.Flest hus med stråtak finns  i Storbritannien. Där kommer till exempel halmen numera från specialistodlare.

I Skandinaven var vass det allra tidigaste taktäckningsmaterialet. Odling av råg började först i tidig medeltid. Vasstak hade den största utbredningen vid kuster och sjöar medan halmtak förekom mest i jordbruksbygder.Även ljung  har använts till taktäckning under tidigare århundraden. Och på Öland och Gotland har man använt Ag som är ett vassliknande gräs.

 Läggning av stråtak sker efter samma princip men kan ha regionala variationer i utseende eller byggnadstyp. Det förekommer fortfarande i utvecklingsländer på grund av den låga kostnaden det innebär att använda den lokala vegetationen.I Sverige talar man om tre typer av stråtak: sydsvenska halmtak, mellansvenska halmtak och norsvenska halmtak

Bild: Wikicommons. Mellansvenskt halmtak på hus på Ekerö.

 

Bild: Wikicommons. Halmtak av nordsvensk typ på hus i Tobo.

Stråtak har en god isoleringsförmåga mot kyla och värme. Stråtak bör läggas på tak som har en lutning av minst 45 grader för att få en bra avrinning; ju större lutning desto bättre livslängd på det lagda taket. Livslängden utan reparation är ca 25 till 40 år för halm; vid gynnsamma förhållanden – torrt klimat, brant taklutning, yrkesskicklighet och gott material – upp till 70 år för vass.

Halm läggs i buntar i flera lager över varandra med rotändan nedåt och förskjutning medan vass läggs däremot i ett lager.Om tak av råghalm har en kortare livslängd så ger de å andra sidan ett tätare tak eftersom dess strån är tunnare. Råghalm skördas av höstsådd säd för hand med lie eller med självbindare som binder kärvar. Vass skördas bäst på vintern i låglänta landområden med maskiner, buntas och levereras till hantverkaren.

Hus med stråtak fattar inte eld oftare än hus med tak av ”hårt material”. Däremot är det svårare att släcka elden på ett stråtak. Försäkringspremierna är högre för halmtak eftersom skadorna blir större om en brand bryter ut och det är dyrare att ersätta ett stråtak än ett standardtak.

Skiffertak tillverkas av tunna skivor skiffer. Det är ett färgbeständigt och vackert naturmaterial med låg vikt som inte kräver mycket energi, men handbearbetning,  vid framställning. I jämförelse med andra mineraliska taktäckningsmaterial som nytillverkat tegel eller betongpannor ger framställningen låga koldioxidutsläpp,  Ca 0,005-0,054 kg Co2 per kg material mot 0,19 kg för betongpannor och 0,43 kg för lertegel.

Materialåtgången är relativt stor eftersom plattorna måste läggas med stor överlappning men ändå brukar totalkostnaden hamna på ungefär samma summa som för bandtäckt plåttak.

Bild: Nordskiffer

Bild: Nordskiffer

Skiffrertak sätts idag fast med krok i takläkten mot tidigare med spik. Taket håller ca 80-200 år beroende på vilken skiffersort man använder. Det är viktigt att förvissa sig om att takskiffern är av god kvalitet och klassas som A1 enligt EN testnormen 12326 så den är frostsäker. Undvik skiffer från Kina och Indien pga av dåliga arbetsmiljöförhållanden och att detta skiffer inte tål inte vårt klimat.

Vid omläggning av äldre tak spikas detta tillbaka men det kan vara svårt att hitta gammalt skiffer att komplettera trasiga plattor med för till exempel kyrkor och kulturhistoriska byggnader. Idag finns ingen brytning av takskiffer i Sverige idag men i Norge. En omfattande text om skiffertak på alternativ.nu. kan läsas här.

Plåttak: kräver mycket energi vid framställningen och farliga ämnen avges vid bearbetning och smältning av metallen. Då man använder tunn plåt blir ändå energåtgången måttlig per m² material. Korrosion äger lätt rum om man kombinerar olika metaller felaktigt.

Koppartak: Ren koppar är inte giftigt men kopparjoner i vatten kan skada spädbarn. Koppartak är mycket beständiga. Zinktak likaså, men i framställningsprocessen bildas många farliga ämnen. Zink är dock föga giftigt för människor. Aluminiumtak rekommenderas inte — under produktionen åtgår stora mängder energi och giftiga fluorföreningar och slam bildas. Vid återvinning av aluminium minskas energiåtgånegn.

Stålplåten kräver minst energi vid användning. Trots att plåttaken själva bildar ett korrosionsskyddande skikt förses de ibalnd med en plastyta av miljöskadlig PVC. Andra plastskikt (polyester och akrylater) är inte lika miljöskadliga men ändå onödiga att använda. Koppar- och zinktak erhåller naturligt en skyddande beläggning (ärg) och stålplåt kan målas med linolja eller linoljefärg.1

Gröna tak: Att anlägga gröna tak är ett utmärkt sätt att öka ytan av växtlighet, inte minst i våra städer där grönytorna ofta minskar i takt med ökad exploatering. Gröna tak hjälper till att binda föroreningar och utgör ekologiska nischer för fåglar och insekter. De är sköna att se på och avlastar dagvattensystemet genom att binda regnvatten. Självbyggen med takgrönska kan endast rekommenderas för enklare byggnader som carports och skjul. Annars bör en fackman utföra arbetet då felkonstruktion kan leda till skador som är mycket svåra och kostnadskrävande att åtgärda. Ett vattentätt rotskyddsskikt måste läggas mellan växtligheten och underliggande takkonstruktion. Dessa tätskikt kan vara miljömässigt problematiska. De flest består av miljöskadlig PVC eller asfalt. Använd aldrig PVC! Tätningsmaterialen kan också bestå av plåttak, syntetiskt gummi (EPDM) och plastomerasfalt (APP och ECB). Ur miljösynpunkt verkar synestetiskt plastomerasfalt var det bästa. Det kan dock krympa och lämpar sig därför bäst till små tak. Takväxter är bl.a. suckulenter som fetknopp och huslök, sandört, lavendel och lin. Kryddväxter som salvia och timjan passar också bra och ett flertal gräsarter som t.ex. timotej, rajgräs och vassvipp. Dessutom lämpar sig många mossor och lavar för taktäckning.DSC_0120 (2)

Platt tak/Takterasser är vanligt i Sydeuropa. Tack vare de stora värmelagrande massorna erbjuder de ett bra skydd mot den heta solen. I Nordeuropa var de populära under en period men på grund av problem med bristande vattenavrinning och därpå följande fuktskador är de numera sällsynta.

Att konstruera ett platt tak på rätt sätt är inte lätt. Det kräver stor kunskap och skicklighet. Takets täthet och bärighet måste noga kontrolleras. Skumglas är ett ekologiskt material som lämpar sig bra för platta tak. Största fördelen med platta tak är att de kan omvandlas till grönskande uterum i städer med brist på grönytor. Annars finns ingen större anledning att välja denna svårkonstruerade metod.

Fibercementskivor utan asbest har kommit på modet både som vägg och takmaterial. Asbestfibrerna har numera ersatts av cellulosa eller konsthartsfibrer. Främst används polyakylnitril eller PVA-fibrer. De är inte hälsovådliga men tillverkningsprocessen är dyr och energikrävande och föga miljövänlig. Dess höga andel av cement gör materialet än mer ekologiskt. Återanvändning är inte möjlig och avfallshanteringen oklar. Med bakgrund av detta går det inte att rekommendera detta material.

Asbestcement/Eternittak var vanliga mellan 1950-1970 men är numera förbjudna på grund av asbestfibrernas cancerogena egenskaper. Speciellt på ladugårds- och förrådstak dominerade de under flera årtionden. I många fattiga länder används de fortfarande flitigt. Gamla eternittak vittar kraftigt vilket bidrar till att stora mängder asbest årligen frigörs i Sverige. Se upp med eternittak vid renovering av gamla hus. Anlita ett saneringsföretag för att avlägsna materialet. Läs mer under asbest.

Källor:

Byggekologi — kunskaper för hållbart byggande, Varis Bokalders, Maria Block — AB Svensk Byggtjänst 2004

Bärkraftigt byggande och boende , Dalarnas högskola — föreläsningsanteckningar från läsåret 2007/2008

Ekologiskt byggande och boende, Könemann 1998

Nordskiffer AB

Wikipedia