Tak

Text och foto: Cathrine Bülow. Bra miljöval är naturmaterial som tegel, trätak, gräs/sedumtak, skiffer- och vasstak. Betongpannor är acceptabla. De kräver mindre energi vid framställningen än tegel men de är inte lika hållbara och vackra och innehåller dessutom miljöproblematisk cement.

Plåttak kräver mycket energi vid framställningen och är därför ett sämre miljöval, i synnerhet om de är försedda med ett miljöskadligt PVC-skikt.

Sidindex

• Tegeltak
• Betongpanna
• Trätak
• Vass- och halmtak
• Skiffertak
• Plåttak
• Koppartak
• Zinktak
• Aluminiumtak
• Plåttak av stål
• Gröna tak
• Platt tak/Takterasser
• Fibercementskivor utan asbest
• Asbestcement/eternittak

Tegeltak: Traditionellt dominerar tegeltaken i många europeiska länder har medan det i skogsrika takter även varit vanligt med spån- och brädtak. I kusterna runt Nord- och Östersjön förekom vasstak.

Tegelpannans enda nackdel är en hög energiåtgång vid framställningen. Annas är det ett utmärkt, långlivat och estetiskt tilltalande byggnadsmaterial. De kan utsättas för rörelser och sättningar av takstolen utan att det uppstår spänningar. De är fuktreglerande och såväl återanvändning som deponering av tegelpannor är miljömässigt oproblematiskt. De finns ett enormt utbud av olika tegelpannor med olika form, storlek och färg samt en-, två- eller flerkupiga varianter. Vid återanvändning av tegelpannor från olika tak får man därför räkna med ett visst pusslande för att få ihop taket. Det är viktigt att märka pannorna ordentligt vid nedplockning.

Betongpannan är en betydligt senare innovation som inte är lika estetiskt tilltalande som takteglet. Den är klumpigare till formen, har sämre hållbarhet men kräver lägre temperatur vid framställning än teglet. Andelen  miljöproblematisk cement uppgår till ca 20 %.

Trätak kan bestå av bräder (vilket traditionellt varit vanligt i Norge och Ryssland) eller av kluvna träspån. Brädtaken är mer hållbara än spåntaken som behöver läggas om vart…kolla upp. Ur ekologisk synvinkel är det ett utmärkt materialval. Tänk dock på att taken behöver läggas med en ganska brant lutning för att regn- och smältvatten ska rinna av snabbt nog för att inte skada träet.

Vass- och halmtak är obetänkliga ur ekologisk synvinkel men kräver regelbunden omläggning. Idag är det få hantverkare som behärskar tekniken.

Skiffertak tillverkas av tunna skivor lerskiffer som spikas fast i takläkten. Det är ett rent och naturligt stenmaterial som inte kräver mycket energi, men dock handbearbetning, vid framställning. På grund av detta är materialet dyrt. Åtgången är stor eftersom plattorna måste läggas med stor överlappning.

Plåttak: kräver mycket energi vid framställningen och farliga ämnen avges vid bearbetning och smältning av metallen. Då man använder tunn plåt blir ändå energåtgången måttlig per m² material. Korrosion äger lätt rum om man kombinerar olika metaller felaktigt.

Koppartak: Ren koppar är inte giftigt men kopparjoner i vatten kan skada spädbarn. Koppartak är mycket beständiga. Zinktak likaså, men i framställningsprocessen bildas många farliga ämnen. Zink är dock föga giftigt för människor. Aluminiumtak rekommenderas inte — under produktionen åtgår stora mängder energi och giftiga fluorföreningar och slam bildas.

Stålplåten kräver minst energi vid användning. Trots att plåttaken själva bildar ett korrosionsskyddande skikt förses de ofta med en plastyta, ofta av miljövidrig PVC. Andra plastskikt (polyester och akrylater) är inte lika miljöskadliga men ändå onödiga att använda. Koppar- och zinktak erhåller naturligt en skyddande beläggning (ärg) och stålplåt kan målas med linolja eller linoljefärg.

Gröna tak: Att anlägga gröna tak är ett utmärkt sätt att öka ytan av växtlighet, inte minst i våra städer där grönytorna ofta minskar i takt med ökad exploatering. Gröna tak hjälper till att binda föroreningar och utgör ekologiska nischer för fåglar och insekter. De är sköna att se på och avlastar dagvattensystemet genom att binda regnvatten. Självbyggen med takgrönska kan endast rekommenderas för enklare byggnader som carports och skjul. Annars bör en fackman utföra arbetet då felkonstruktion kan leda till skador som är mycket svåra och kostnadskrävande att åtgärda. Ett vattentätt rotskyddsskikt måste läggas mellan växtligheten och underliggande takkonstruktion. Dessa tätskikt kan vara miljömässigt problematiska. De flest består av miljöskadlig PVC eller asfalt. Använd aldrig PVC! Tätningsmaterialen kan också bestå av plåttak, syntetiskt gummi (EPDM) och plastomerasfalt (APP och ECB). Ur miljösynpunkt verkar synestetiskt plastomerasfalt var det bästa. Det kan dock krympa och lämpar sig därför bäst till små tak. Takväxter är bl.a. suckulenter som fetknopp och huslök, sandört, lavendel och lin. Kryddväxter som salvia och timjan passar också bra och ett flertal gräsarter som t.ex. timotej, rajgräs och vassvipp. Dessutom lämpar sig många mossor och lavar för taktäckning.

Platt tak/Takterasser är vanligt i Sydeuropa. Tack vare de stora värmelagrande massorna erbjuder de ett bra skydd mot den heta solen. I Nordeuropa var de populära under en period men på grund av problem med bristande vattenavrinning och därpå följande fuktskador är de numera sällsynta.

Att konstruera ett platt tak på rätt sätt är inte lätt. Det kräver stor kunskap och skicklighet. Takets täthet och bärighet måste noga kontrolleras. Skumglas är ett ekologiskt material som lämpar sig bra för platta tak. Största fördelen med platta tak är att de kan omvandlas till grönskande uterum i städer med brist på grönytor. Annars finns ingen större anledning att välja denna svårkonstruerade metod.

Fibercementskivor utan asbest har kommit på modet både som vägg och takmaterial. Asbestfibrerna har numera ersatts av cellulosa eller konsthartsfibrer. Främst används polyakylnitril eller PVA-fibrer. De är inte hälsovådliga men tillverkningsprocessen är dyr och energikrävande och föga miljövänlig. Dess höga andel av cement gör materialet än mer ekologiskt. Återanvändning är inte möjlig och avfallshanteringen oklar. Med bakgrund av detta går det inte att rekommendera detta material.

Asbestcement/Eternittak var vanliga mellan 1950-1970 men är numera förbjudna på grund av asbestfibrernas cancerogena egenskaper. Speciellt på ladugårds- och förrådstak dominerade de under flera årtionden. I många fattiga länder används de fortfarande flitigt. Gamla eternittak vittar kraftigt vilket bidrar till att stora mängder asbest årligen frigörs i Sverige. Se upp med eternittak vid renovering av gamla hus. Anlita ett saneringsföretag för att avlägsna materialet. Läs mer under asbest.