Golv

Text och foto: Cathrine Bülow. Välj en golvbeläggning i naturmaterial som trä, klinker, linoleum eller natursten. Avstå från miljöskadliga och hälsovidriga PVC-golv, osunda heltäckningsmattor eller mindervärdiga fuskmaterial som laminat. Använd naturliga golvlimmer om du måste limma.

Det är också viktigt att golvbjälklaget är välkonstruerat. Underlaget måste vara helt torrt och rent. Ett fuktigt betongunderlag kan orsaka stora problem.

Se upp med rivning av gamla plastmattor som kan innehålla asbest.

Trägolv

Trägolv är förnyelsebara. De är dessutom varma och elastiska — och därmed ryggvänliga. Trä bidar till ett bra rumsklimat och ger ingen elektrostatisk laddning. Det finns ett stort antal träslag att välja på med olika färg, glans och hårdhet. Trägolv är dessutom underhållsbara och kan slipas och oljas om många gånger om golvet är tillräckligt tjockt. De kan läggas som plankgolv vilka skruvas eller spikas fast i underlaget eller som parkett.

Parkett

Trägolv kan också läggas i form av ett parkett. Gamla tiders parkettgolv lades med korta parkettstavar vilket är en arbetskrävande metod. Idag finns det kortparkett i skivor och parkett med spont som lätt kan läggas även av en lekman.

Vid val av parkettgolv bör man tänka på att välja en tjock parkett som kan slipas om flera gånger. Parketten bör vara limmad på ett massivt träskikt istället för på en spånplatta — som ger problem med emissioner av lim. Parketten ska inte vara lackad — man mister då träkänslan och träets fuktreglerande egenskaper. Välj istället ett oljat  eller obehandlat golv för egen inoljning, såpning eller vaxning.  Det är också betydligt lättare att reparera rispor på oljbehandlat eller vaxat trä än ett lackat. För extra slitstark yta kan golvet behandlas med hetvax. Välj helst ett parkettgolv som inte behöver limmas — om limning måste ske, välj ett naturlim eller dispersionslim. Tänk på att skydda dig mot trädammet vid slipning — speciellt från bok och ekträ som är extra skadligt för andningsvägarna.

Städa ditt trägolv med såpvattenfuktad trasa. Var sparsam med vattnet som annars kan ge fläckar på golvet.

Laminatgolv

kan till utseendet, vid en första anblick, likna ett trägolv. Det består dock av en underskiva av mindervärdigt trämaterial, vanligtvis spånplatta, ett pappskikt med ett fotografi (!) av sten eller trä och överst ett genomskinligt plastskikt. Felaktligt marknadsförs laminaten som slitstark men i själva verket skadas den lätt av vassa föremål och grus. Spånskivan blottas då och materialet kan inte omslipas.

Mineraliska golv

Klinker

Redan under antiken användes kakelgolv. Kakel framställs av fältspatlera eller porslinslera, kvarts och krita. Massan pressas i formar och bränns vid hög temperatur.

Kakelplattors glasyr består av kvarts och andra oproblematiska mineraler. Glasyren kan dock innehålla giftiga färgpigment — som bly. Eftersom metallerna är bundna i glasyren är de, om än miljöfarliga, dock inte hälsovådliga.

Vid köp av kakel bör man tänka på att välja frostsäkert kakel för balkonger och terrasser. Man bör givetvis undvika kakel med giftiga pigment. Grova terrakottaplattor är ett bra alternativ ur ekologisk synvinkel eftersom de bränns vid en lägre temperatur. De kan behandlas med olja eller vax.

Tegelgolv

är vackra och hållbara. De kan läggas i sand eller kalkbruk.  Även återanvända tegelstenar kan med fördel användas. Ytan kan behandlas med linolja.

Betonggolv

förknippas traditionellt mest med garage och förrådsbyggnader men faktum är att de även i bostadshus kan bli vackra och trendiga golv om de slipas och ytbehandlas. Man slipper då också kostnaden för golvbeläggningsmaterialet. För att binda dammet används lämpligen vattenglas, linolja eller betongolja.

Cementmosaik (terazzo)

tillverkas av krossad sten, cementpasta och färgpigment. Det är vanligen marmor eller kalksten som används men även granit, fältspat eller kvarts förekommer. Dessa mineraler ger ett hårdare golv. Ett terazzogolv är slitstarkt och halkfritt men tål inte tung belastning. Det förekommer mest i offentliga byggnader.

Stengolv

är vackra och slitstarka. Oftast görs de av kalksten, marmor, skiffer, täljsten, sandsten eller granit. Stengolv kan slipas eller hyvlas och därefter poleras. Natursten kan antingen läggas i bruk (på betongunderlag) eller i sand eller jord (i t.ex. uthus och vinterträdgårdar). Golven kan oljas eller såpas. Nackdelen är dock att dessa golv blir dyra.

Lergolv

Ett alternativ till att använda kakel är att använda leran som golvmaterial i sin obrända form. Med pigment i ger det ett vackert, ekologiskt golv med bra fuktreglerande egenskaper och man slipper den energiåtgång som åtgår vid tillverkningen av kakel och klinker.

Golv av kork och linoleum

Linoleum består av naturliga ingredienser i form av kork, linolja och juteväv. Linoleumgolv är fotvarma och stryktåliga och ger inte upphov till elektrostatisk uppladdning som plastgolv gör. Nylagda och nytvättade linoleumgolv kan dock utsöndrar illaluktande aldehyder som frigörs vid oxidation av linoljan. Enligt Thomas Schmitz-Günter ( författare ”Ekologiskt byggande och boende) beror det på att tillverkarna förkortat tillverkningstiden av mattorna genom otillräcklig torkning. Vanligtvis fästes ett skikt av polyakrylat, PVC eller polyuretan på mattorna. Det är miljöskadligt och kan förlänga torktiden ytterligare. Vid köp av linoleummatta kan man därför begära att få mattorna utan detta skikt. I boken ”Ekologiskt byggande och boende” föreslås alternativt att man kan tvätta bort det med ett alkoholhaltigt rengöringsmedel.

Även korkplattor är ett utmärkt golvmaterial. Det tillverkas av naturkork som pressas under tryck och värme. Även här måste man dock se upp med tillsatser av platser och PVC-skikt. Det bästa alternativet är plattor av ren kork som man själv behandlar med olja eller naturvax.

Plastgolv, gummigolv

Plast och gummigolv är olämpliga golvmaterial. PVC-mattan är en riktig miljövärsting — skadlig i alla led från tillverkning till deponi. PVC-golv avger mjukgörare i stora mängder. Mjukgörarna är retande och allergiframkallande. Det är dessutom skadliga för immun- och fortplantningssystemet. PVC-mattorna innehåller också giftiga klorparaffiner som är cancerframkallande och leverskadande. I händelse av brand bildas frätande saltsyra och dioxiner — ett av de skadligaste ämnen man känner till idag.

Äldre plastgolv kan dessutom innehålla asbest (i form av asbestpapp på mattans undersida) eller vara limmade med asbesthaltigt lim (vanligen svart). När sådana mattor rivs frigörs stora mängder farliga asbestfibrer. Om man bor i ett hus med plastmattor inlagda mellan 1950 och 1977 bör man därför låta undersöka eventuellt asbestinnehåll innan mattorna rivs ut. Ibland kan en okulär besiktning räcka eller så skickar man in en bit golv med underliggande papp för analys. Om golvet visar sig innehålla asbest är det bästa i regel att låta mattan ligga kvar och försegla den med ett ekologiskt golvmaterial. Alternativet är att låta ett saneringsföretag riva ut mattan.

Även gamla gummigolv kan innehålla asbest eller vara limmade med asbestlim, även här bör man allstå vara försiktig. Dessa golv är dock tämligen lätt igenkänningsbara. Nya gummimattor innehåller vanligen syntetiskt gummi SBR. Här utgör giftiga nitrosaminer och cancerframkallande vinylcyklohexiner ett problem.  Man bör därför avstå från att använda dessa mattor.

Heltäckningsmattor

Heltäckningsmattor består oftast av syntetisk textil. De är ohygieniska och särskilt problematiska för allergiker då damm, smuts och bakterier samlas i dem. Dessutom är mattornas underskikt vanligen försedda med ett skumplastskikt av syntetgummi, polyuretan eller svag-PCB vilket innebär avdunstning av cancer- och allergiframkallande ämnen till inomhusmiljön.

Det finns även heltäckningsmattor i naturmaterial som t.ex. ull.  Här måste man dock se upp med tillsats av malmedel. Det finns några bra alternativ tillverkade av kokos- och sisalfibrer som är stryktåliga och fri från giftiga tillsatser.

Källor:

Byggekologi – kunskaper för hållbart byggande, Varis Bokalders, Maria Block — AB Svensk Byggtjänst 2004, ny version 2010

Ekologiskt byggande och boende, Könemann 1998

Föreläsningsanteckningar, Bärkraftigt Byggande och Boende. Dalarnas högskola 2007-2008